En liten historia om hur det lika gärna kunnde vara (inte sant, men det skulle fan inte förvåna mig): Jag vaknar i ett svettigt tält och den där obehagliga kännslan infinner sig när tältduken ligger klistrad mot kinden. Jag letar upp en varm, bucklad öl, räddningen är nära. Man knäcker sin 33-centilitare och märker att alkoholen nästan har kokat bort då ölen är 50 grader celsius. Man kasar sig ut och ställer sig i dammet samtidigt som man börja prata med någon annan hippie som just tänt sin häftiga cigg. Frågan blir spontan när den kommer upp: "Vem fan är det som ligger i mitt tält? Och varför ser det ut som en strandad val?" Sedan inser man att man däckade i fel tält hos en full hårdrockade. Man tackar för sällskapet och går vinglande mot en folkström. Nu försöker man bara leta upp polarna samtidigt som man öppnar en burk ravioli som man tog från den strandade valen.. ungefär samtidigt som man hittar sitt tält märker man att ölen man druckit börjar påminna en att man redan är full sedan gårdagen. Man sträcker sig in i sitt eget tält (ja, faktiskt) och hämtar magafonen, den riktas mot polarens tält för att identifiera livstäcken: "NN, din mamma väntar vid receptionen.. Kan NN vara vänlig att infinna sig vid receptionen, din mamma väntar där!" Nu märker man att något halvdött kryper ut ur tältet och undrar "vad fan jag håller på med kl. 09:30 en morgon som denna". Mission accomplished.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar